Lisa Torell

other works

Reserved places for more diffuse purposes


Material and info:
A monument for the future and a space specific installation that deal with thoughts around space, time, control and will.

It consitutes of; on spot founded objects as stones, concrete pipes, boughs and limbs, all fixed to fit with the added sign-posts in aluminium where the weather laminated A3 are placed.

Scroll down for Swedish
Installation >

Temporary urban structures >

Ausgabe >


As you’re standing here, I’d like you to take a moment for yourself, disengage from the world’s demands and its perpetual striving for efficiency, and I’ll tell you something very important about this spot, something that will be of great significance in the future. I have a very good reason for asking this of you in particular; I’ve been waiting for you. The fact is that you carry with you the exceptional power required to see these times, AD 2006, off towards a brighter future. The way things are, it seems a little push in the right direction is needed. It’s not just people who are in need of well-meaning nudges every now and then; abstract phenomena such as thoughts do too, especially in times like these.

In order for you to be able to understand your part and be able to convey it, you will need a few facts. To get you ripe and ready for your assignment we will start here in the present, continue with a bit of background information and follow up with something for the future. Then you’ll most likely be ready to get started. This spot where you are standing is quite a solemn place, square D7, p. 7 in the world atlas, the second one of its kind on earth. I’m not sure if it has ever crossed your mind, but ever since 1300 BC mankind has drawn, mapped and analyzed the world. Everything from the planet’s basic and fundamental relationship to its crust, to the minutest migration of a family of frogs across the E4 highway, all has been represented according to form and function. It all started with humanity’s profound need for security. To feel safe and secure one needs to be able to control one’s environment. To control one’s environment one needs to know where things are and how to find one’s way amongst them. To find one’s way one needs recollection, and to recall help is required, hence this preoccupation with cartography. And so it began, this immense process, which has unfolded over millennia.

Now, after several thousand years, just about everywhere had been mapped, classified and recorded according to function, purpose and intended use, predicted consumption and development potential. With cartography of this calibre nothing would go to waste. Almost every little plot of land had been labelled according to its qualities. The world had become a remarkably well-documented place. Not only places were documented, oh no, no, no ... Everything of worth was painstakingly recorded and planned for, a thought hardly had time to emerge before it would be made manifest, be it in one’s diary, mobile phone, computer or i-pod. To prevent one’s forgetfulness getting  in the way of anything of importance, the mobile could be programmed to emit a little reminder-beep, one kind of beep for appointments and another for work. Suddenly, the inconvenience of destiny was eradicated.

The times were physical and literal. There was total transparency and accountability, the manifestation of which could be seen in town planning, domestic architecture and office environments. Unpleasantness and violence could be eliminated by good interior design and clever lighting. An open and generous person would have an uncluttered and spacious home, with cupboards ajar and no doors; nothing closed, nothing introverted. Bisexual, heterosexual or gay; everything should be talked about, should be discussed and analyzed. Everything out in the open, no secrets, nothing hidden, unseen or concealed and nothing left to chance. Those days were as complicated as they were visual.

But as you know, a human being isn’t just a human being, she is also Human, with a capital H, and complete with soul, gut feeling and heart, a creative and spontaneous creature. And in the midst of all this planning, goodwill and thirst for knowledge, there was something that was in danger of getting lost. That is to say, it would be lost if things were allowed to run unchecked as they were at that point in time. This something was already being eroded and nibbled at the edges, and without it the world would grind to halt. So it wasn’t for nothing that a certain uneasiness had begun to emerge. It spread on the wind and took root here and there. Mankind has always been sensitive to change. Survivor that she is, she may be tough and a bit slow on the uptake, yet she is immensely inventive and skilled at collaboration. But now, it was as if she was at a loss, it was just a feeling, almost as if she’d mislaid something. She felt a bit split, although she was, in actual fact, completely whole.

So what was this momentous change, which was about to happen? Well, the age of the abstract, the obscure, the invisible, the unreasonably vague and, for the moment, seemingly insignificant qualities was dawning. The time of feeling and serendipity. To make this point clear, permit me to use the humble pavement as an example in order to make explicit the dire consequences of not changing direction. And yes, just as you probably suspected, this is where you come into the picture.

A pavement is, as you know, a infinitely long strip of tarmac just over a meter wide, which, if divorced from its context, would be nigh on impossible to define. A pavement doesn’t amount to much in its own right but comes into its own in relation to something like a busy road. It is something upon which one can walk as well as stand, though not for too long, as this may seem peculiar. Enter our need for social control as the questions arise and we find ourselves thinking: “Why is that person standing there on the pavement? She’s been standing there for over an hour now, how odd ... She’s either a weirdo or waiting for someone.” That was how we thought, no room for fuss or further enquiry. It was simply the way it was. If ever there was anything beyond one’s wildest imagination, lying down on the pavement was it! This in spite of the fact that it is generally swept clean in summer, sports a blackish grey colour that attracts heat, making it warm and comfortable. With a little pillow it could be the perfect place for a rest. Furthermore, there was no need to go looking for it; it was found everywhere, within easy reach in any village, small town or city, where most of us actually lived at the time. But a pavement, bound by narrow-mindedness to its intended function as it was, simply was not a place for lying down. Plainly, there was no provision for the kind of freedom required to lie down on a pavement.

There was, however, nothing wrong with lying on a piece of lawn beside the pavement, as long as it was at least 2m2. Well, preferably at least 5m2. And the lawn in question must on no condition border a congested route, a business park or, to top it all (I’m getting a bit hot under the collar here...), be adjacent to, separated only by a small path, another piece of lawn with a paddling pool in front and a few sun loungers on. Because then it’s as if you haven’t quite got it, as if you just don’t care about the space allotted for you and your thoughts, as if you have ideas, thoughts and feelings of your own. You probably know what I’m referring to: those almost completely denied, hidden, half-forgotten, somewhat unkempt emotions that enable one to truly feel alive.

And those, more common here, but most harassed, unusual, openly detested and, these days, almost non-existent in the metropolis; the in-between places. Hidden away vacuum zones, overgrown verges, and leftover outskirts out of sight, out of mind, which give rise to ponderings along the lines of: “Hmm, a comfy bench would make this quite a pleasant spot.” Or “This would be a good place for a ... cat park!” Or “Those black lumps look like a ... Tee-hee!” . ....And they were off, those unstructured, imaginative musings. Problem solving, regeneration, soulful recreation or creativity; call it what you will, each is as abstract as the other. But one mustn’t overlook the fact that it is precisely these delicate, occasionally gloomy, often light and wonderfully abstract qualities that make a person interrupt her journey from A to B, and transform a fragment into a whole. It is this that separates human from animal, this that makes her reflect and think again.

This is what I want you to do – think and think again, several times, by all means. On the one hand, think quite generally about location, transparency, function and its value, and, on the other, more specifically about questions like: if an active place is multiplied by another active place, does this make it more active, overactive or does it remain the same? If an active place is situated near a more passive place, is the active place then experienced as more active and the passive place as more passive? Or is that just the way it seems? Has the passive place then become active or simply more actively passive or passively active?

This is just the kind of question you need to think extra carefully about. In days to come it’s not only nature reserves and national parks that will need protecting and safeguarding, but also active places – from themselves. So please regard yourself as a guardian of the so-called RPfmDP’s (Reserved Places for more Diffuse Purposes) as this is what you have been chosen to become. Whether you are extroverted or shy, a social liability or simply ordinary, you are the one to steer this age in the right direction, starting right here in 2006. Remember that great missions demand grand sacrifices; grand sacrifices demand fresh thinking and fresh thinking demands immeasurable space. See this as a honourable mission and try to feel proud of all the RPfmDP’s still in existence in your vicinity. In my time there are hardly any. A decidedly rare commodity.

To help you on the way, I’ve erected a couple of RPfmDP monuments. That is, I’ve repainted some of these more or less insignificant elements, ones which may be quite useless given any other context, but are of utmost importance here. Reserved Places for more Diffuse Purposes have been given a monument of their own, actually the second one of its kind on Earth. So, as it happens, this has become a most original, authentic and unique location, which makes it worthy of contemplation, discussion and preservation. Quite simply, a place of cultural interest and significance.

Enough said. We are running out of time. Only a few more lines before my time in this age is up, finished, spent and ever forever eternally over. So don’t forget to think now, for thought catches on in action, as the invisible in the visible, and as words acquiring meaning and expression such as mind power, telepathy; I don’t know what you believe in, but this I know; I believe in you, and this will rub off on you whether you like it or not.

There we are ... The relationship to the diffuse has finally begun.

English translation: Åsa-Linnea Strand

Du, nu när du nu står här så skulle jag vilja att du tar dig lite tid en stund, bryter dig upp från tidens stress och vardagens hunger efter effektivitet, så ska jag berätta något mycket viktigt om den här platsen som kom att vara väldigt betydelsefullt för framtiden. Det är intet för intet som jag ber just dig att göra det, jag har väntat på dig, du bär nämligen på den synnerligen exceptionella styrka som det krävs för att föra denna tid av 2006 att gå en bra framtid till mötes. Så som det ser ut nu behöver den så att säga en liten push för att hamna i rätt riktning. Det är nämligen inte bara människor som behöver en liten push då och då, det behöver även tankar och andra abstrakta fenomen, speciellt i en tid som denna.

Lite fakta behövs dock för att du ska kunna förstå och för att senare kunna förmedla. Vi börjar här på plats, och fortsätter sedan med lite bakgrund och därefter lite framtid, sedan är du nog mogen för ditt uppdrag. Platsen du står vid är en ganska högtidlig plats, ruta J3 s.22 i världsatlas, faktiskt den enda av sitt slag i världen. Jag vet inte om du har tänkt på det men sedan 1300 år före Kristus har människorna ritat upp, kartlagt och analyserat världen. Allt i från planetens grundläggande förhållande till jordskorpan till minsta grodgrupps väg över E4:an, samtligt återgivit efter form och funktion. Allt började med människans ständiga behov av trygghet och för att känna trygghet måste man ha kontroll över tillvaron. Och för att ha kontroll över tillvaron, måste man kunna orientera sig, och för att kunna orientera sig, måste man komma ihåg och för att komma ihåg, måste man ha hjälp, däravkartläggningen. Ja, och så satte det igång, denna enorma process som har pågått under årtuseenden.

Så efter tusentals år var så gott som varenda plats kartlagd, numrerad och bokförd efter funktion, syfte och målgrupp. Likaledes konsumtionskurva och utvecklingspotential. Med en kartläggning som denna skulle inget gå till spillo. Näst intill varenda liten gräsplätt var utmarkerad efter sin specialitet. Ja, vid det här laget var världen en tämligen väldokumenterad plats. Inte bara platser förresten ack nej, ack nej, så var det ej! Allt av värde skulle plitas ner och planeras, tanken hann knappt tänkas innan den skulle synliggöras, vare sig det var i kalendern, mobilen, datorn eller i ipoden. Och för att förhindra att din glömska satte stopp för något av vikt, sattes mobilen på ett litet påminnelsepip, ett för möte ett annat för vanligt jobb. Och vips, så var det där hemska ödet raderat!

Det var en fysisk och bokstavlig period. Öppenheten var total, vilket syntes i både stadsplanering, lägenhetsarkitektur och kontorslandskap. Otrevligheter och våld skulle byggas eller belysas bort. En öppen och generös person hade ett öppet hem, med stora ytor och öppna skåp, inga dörrar, inget stängt, inget introvert. Bi, hetero eller homosexuell. Det måste man veta, prata om och analysera. Inga hemligheter här inte, allt skulle synas, åskådliggöras, inget dolt, inget okontrollerat. Ja, det var en lika komplicerad tid som den var visuell.

Men som ni vet människan är ju inte bara människa, hon är ju Människa också. Med stort m och med själ, magkänla och hjärta, en kreativ och spontan liten varelse och ser ni mitt i all denna planläggning, välvilja och kunskapstörst så var det någonting som skulle komma att gå förlorat. Det vill säga om allt fick fortsätta i den takt som det gjorde, då vid den tidpunkten. Något som det redan hade börjat knapras på och utan detta något, skulle världen liksom låsa sig. Så det var inte utan förutan som att en viss oro hade började att gro. Den spred sig för vinden och etablerade sig lite här och där. Känslig för förändringar hade människan alltid varit, hon är ju något av en överlevare hon, seg och lite trögtänkt, men med stor uppfinningsförmåga och god samarbetsvilja. Men nu var det som om hon inte riktigt kunde förstå, det var bara en känsla, det var som hon hade tappat något, hon kände sig lite halv, trots att hon faktiskt var hel.

Vad var det då detta som höll på att hända, detta stora skeende? Jo, det var då när de otydliga, mörka,osynliga, orimligt diffusa och för stunden synligt obetydliga värdena skulle få ha sin tid. Känsla och slump. Ja, det misstänkte du förstås och det är riktigt, det är här du kommer in i bilden. För att ta ett tydligt exempel, skulle jag vilja nämna det mest klassiska, det om trottoaren, för att verkligen konkretisera för dig hur fel det kan gå om man inte byter riktning.

Trottoaren är som du vet, en oändligt lång, lite drygt en meter bred asfaltsremsa som borttaget från sitt sammanhang skulle vara näst intill omöjlig att definiera. Den är inte något i sig självt direkt, men den är absolut något av värde i förhållande till något annat, till exempel en hårt trafikerad väg. Den är också något som man går på, man kan stå där med, dock inte för länge, det kan verka konstigt. Då kommer frågorna, vår sociala kontroll träder in och vi tänker: -Varför står den där människan på trottoaren, hon har stått där i mer än en timme nu, konstigt. Antingen är det ett psyko eller så väntar hon på någon. Det var den logiken det, inget krafs och inga sidospår, det var bara så det var. Och om det var en sak som var omöjligt att göra på en trottoar, så var det att ligga på den. Trots att den åtminstone på sommaren oftast är sopad, erhåller en svartgrå färg som drar åt sig värme, vilket innebär att den blir varm och skön. Med en liten kudde, skulle det kunna vara den perfekta platsen för en liten paus. Dessutom behöver man vare sig uppsöka den eller leta efter den, den fanns överallt i det lilla samhället, tätorten eller staden, där de allra flesta av oss faktiskt levde under denna period. Men på en trottoar kan man inte ligga, den var låst till sin funktion. Det fanns helt enkelt inte utrymme för den sortens frihet att ligga på en trottoar.
Däremot var det inga problem att ligga på gräsmattan bredvid, såvida den inte var mindre än tvåkvadratmeter. Ja, helst inte under fem förresten. Och den kan definitivt inte ligga bredvid en alltför trafikerad väg, i ett kontorsområde eller det värsta av allt; bredvid en, med en liten väg emellan, oj, oj, nu blir jag upphetsad här... Bredvid en annan gräsmatta med lite vatten framför och med några solstolar på. För då är det som om du inte har fattat, som om att du inte bryr dig om, din och för din tankes tilldelade plats, som om du har alldeles egna idéer, funderingar och känslor. Du vet, sådana där nästan helt förträngda, gömda, halvt glömda, smått förvildade känslor som gör att när man känner av en, faktiskt känner att man lever.

Och sådana där, mer vanliga här, men ytterst jagade, ovanliga och öppet föraktade och idag närmast obefintliga i storstaden: Mellanområden. Lite gömda, vakumzons, vägkants, smått förvildade, utkants, överblivna och halvt glömda platser som gör att när man ser en, kanske börjar tänka: -Hmm, med en bänk skulle detta kunna bli ett rätt schysst litet ställe, eller här skulle man kunna göra en liten kattrastplats och den där svarta högen ser ut som ett, hi, hi... Och så satte det igång, detta ostrukturerade, fantasifulla strötänk. Denna problemlösning, miljöutveckling och själslig rekreation eller kreativitet. Kalla det vad du vill. Allt lika superabstrakt. Men man får inte förglömma att det är just dessa fina, stundtals mörka, ofta ljusa, underbart abstrakta värden som är det som får en människa att avbryta sin transport från A till B och gå från halv till hel. Det är faktiskt det som skiljer människan från att bara vara djur, det som får henne att tänka och tänka om.

Det är det du ska göra – tänka och tänka om, gärna i omgångar. Både lite allmänt om plats, tydlighet och funktion och dess värde. Och dels på mer konkreta frågor som Tex.: Om en aktiv plats gångras med en annan aktiv plats blir den då mer aktiv, överaktiv eller förblir den densamma? Eller om en aktiv plats ligger bredvid en mer passiv plats, blir det så då att den aktiva platsen upplevs mer aktiv och den passiva som mer passiv? Eller är det bara så som det verkar? Eller har den passiva platsen då blivit aktiv eller bara mer aktivt passiv eller passivt aktiv?

Precis den här typen av frågor ska du tänka lite extra på, för i stundande tider är det inte bara naturreservat och nationalparker som kommer att behöva skyddas utan även aktiva platser från sig självt. Så se dig som en beskyddare av s k spfmos (sparade platser för mer otydliga syften) för det är faktiskt det du är utvald till att vara. Utåtriktad som blyg, en social belastning eller en fullkomligt likadan, det är i alla fall du som ska föra denna tid av tvåtusensex i rätt riktning och tänk på att stora uppdrag kräver stora uppoffringar, stora uppoffringar kräver nya tankar och nya tankar kräver mycket plats. Se det som ett hedersuppdrag och försök vara stolt över alla de spfmoses som faktiskt fortfarande existerar i din närhet. I min tid finns nästan inga alls. En ytterst sällsynt vara.

Till din hjälp har jag låtit uppföra ett spfmos-monument. Uppföra och uppföra, jag har låtit måla om ett parmer eller mindre obetydliga element och kanske värdelösa i många andra sammanhang men av högsta vikt här. Sparade platser för mer otydliga syften har fått en egen plats, faktiskt den enda av sitt slag på hela jordklotet. Händelsevis råkar detta numera vara en ytterst originell, autentisk och unik plats, något som bara för den sakens skull är värd att visa, prata om och bevara. Ett kulturminne, helt enkelt.

Nog om det, bara ett par rader kvar sedan är min tid i denna tid slut, förverkad, förgången och förevigt över. Glöm nu inte att tänka för tanke smittar i handling, osynligt i synligt och handling blir till ord, meningar och andra uttryck, som tankekraft, telepati; vad vet jag vad du tror på? Men en sak vet jag, jag tror på dig och det smittar, vare sig du vill eller ej.

Seså… Nu har relationen med det otydliga äntligen satt igång.

Lisa Torell 2006

........ ...... .....