_07_ifwallscouldspeak

If walls could speak / Om väggar kunde tala
Botkyrka konsthall 2007

An workshop and an exhibition with art students from Sweden and Finland.Information and article only available in Swedish.

För TAIDE/Finsk konsttidskrift
Om väggar kunde tala

En intervju med Anna Kindgren, Carina Gunnars, Lisa Torell , Marika Troili, Anssi Pulkkinen, Lasse Honkonen och Lise Haurum Christensen

Utbildning och kultur kan ses ha tangerande funktioner, båda skall återskapa och förstärka implicita värdestrukturer och samtidigt ifrågasätta dessa. För att överväga förhållandet mellan reproduktion och transformation planerades Om väggar kunde tala. Uställningsprojektet utgick från rummets dramaturgi. Genreskuttet och begreppet dramaturgi i en visuell kontext var ämnat att belysa sammanställningen av plats, tradition och aktivitet i ett utställningsammanhang. Utställningslokalerna, Botkyrka konsthall och Kervo konsmuseum, agerade arbetsrum och pedagogisk miljö. Platsen som begrepp kunde anta flera olika roller såsom lokal, rum, miljö, förort eller ställe. Tradition varierade, enligt olika infallsvinklar, från att gälla en specifik utställningstradition till historiska och funktionella traditioner, som upptäcktes i byggnaden. Kervo konstmuseum har exempelvis en gedigen historia som fabriksbyggnad och Botkyrka konsthall ligger vägg i vägg med biblioteket och ovanför ett shoppingcentrum. Aktivitet under arbetsprocessen blev jämförbart med en handling eller en avsikt i rummet, såsom den dagliga rutten till och från tågstationen, besökarens aktivitet i utställningslokalen, biblioteket, mataffären eller vid bankautomaten. Konststudenter fån Konstfack och Kungliga konsthögskolan i Stockholm samt Bildkonstakademien och Konstinstitutet i Lahtis deltog. Verken för utställningen tillkom i utställningslokalerna under en två veckor lång (kort) period.

En miljö väcker berättelser via anknytningar och värden. Processen i Botkyrka konsthall började med en notation av rum. De deltagande hade som utgångspunkt att beskriva omgivningen med hjälp av en förteckning. Listorna kunde se ut så här: Glasdörr i metallram, nedtramapde sidor från en dagstidning, fimpar, tillplattade tuggummin osv. Uppgiften var en anpassning av Georges Perecs verk Tentative d'épuisement d'un lieu parisien. Verket kan ses som ett sätt att gestalta utan berättelse och Perec distanserade sig från narrativet. Trots avsikten, att undvika ett berättande grepp, sipprar berättarrösten med och ger texten en anknytning till subjektets som betraktare. Att sammanställa en beskrivning utan värden som förbinder till en tolkning problematiseras i Perecs verk. Förteckningarna som antecknades Tumba, där Botkyrka konsthall är belägen, användes som byggstenar och material för en scen. Platsen aktiverades då förteckningarna dramatiserades och en fiktiv handling tillades platsen. Skådespelare och författare Juha Hurme bidrog med ett textuellt grepp och gav narrativa verktyg till rummet.

Lena: Lisa, hur ser du på rollen som handledare?

Lisa: Det första som slår mig är hur komplicerat det kan vara när en workshop ska övergå och formas om till en utställning. Något som är både på gott och ont. Deadlines kan vara bra till exempel. Men risken är att den "fria" undersökningsprocessen som en workshop borde ha, hämmas då resultatet av denna skall offentliggöras, att det helt enkelt blir en väldigt resultatinriktad workshop snarare än en undersökande. En workshop kan förstås också offentliggöras, men om det då gick under ordet redovisning istället för utställning, så skulle undersökningsprocessen kunna pågå in i det sista eftersom varken konstnär eller betraktare skulle se tingen som färdiga. Samma sak kan visserligen offentliggöras i både workshop och utställning men sättet att ta ansvar för dem och sättet att se på dem skiljer sig mycket. Val av ord, är val av signaler till besökaren, till betraktaren, detta liksom alla andra signaler måste diskuteras och behandlas med omsorg om hänsyn till plats och sammanhang skall tas. För allt talar.

Lena: Vi jobbade med text och olika typer av narrativ. Min uppfattning om fiktion förflyttades . Fiktion kunde ses som upplevelsen, det som betraktaren erfar. Därför begränsar sig fiktion inte enbart till berättelsen eller narrativet. Det fiins en tydlig gränsyta. Om jag plockar fram ett exempel ur dramatiken; Ofelia är en fiktiv person men eftersom vi kan diskutera och relatera till Ofelias öde finns det en verklig gestaltning av pjäsen.

Lisa: Till skillnad från Georges Perec så tror jag inte det går att distansera sig eller avsäga sig ett narrativ, vare sig det baseras på en verklig händelse eller en fiktiv. För oavsett om något framställs som torrt eller poetiskt så är det likväl en riktning. Det är snarare en fråga om i vilken stil och smak som jag vill förmedla något i, helt enkelt en fråga om estetik. Val av estetik beror i sin tur på flera faktorer som: sammanhang och kontext, målgrupp och vem vänder jag mig till och med vilket syfte. Vad är det som jag vill förmedla och varför. Min bakgrund, min erfarenhet, utbildning och situation har självklart också relevans både för hur mina val görs och på det sätt jag upplever något på. Därför tror jag det är viktigt, särskilt kanske under utbildningen att leka och arbeta med olika narrativ/formspråk och stil för att få en förståelse i hur det går att utnyttja dess olika möjligheter och betydelse. Om jag till exempel vill förmedla en känsla av objektivitet skulle jag kunna låna ett formspråk från en disciplin som anses tala utifrån det perspektivet, till exempel journalistiken. Olika estetik är olika sätt att tala och berätta på och innebär också olika sätt att se, att värdera och döma utifrån.

Lisa: Till en början handlade det om att få studenterna att se det rum de arbetade i med nya ögon eftersom det tenderade att bara bli en plats för uppvisning. En plats där saker och ting placeras ut oberoende av vad platsen eller verken i sig berättar. Som två parallella monologer istället för verk och rum i dialog eller tvärtom beroende på vad man vill skall berättas. Om man skulle jämföra och översätta platsen till en annan disciplin, till exempel teater skulle rummet kunna utgöra ramen, scenen och resterande delas in i; scenografi, statist, huvudroll och så vidare. Dramaturgin i rummet måste ses över. När och hur och vad som sker måste regisseras och arbetas med. Rummets så kallade centrum går att ändra och flytta, allt beror på verkets anspråk på det. Utställningsarkitektur är viktig men det är också viktigt att veta att trots sin permanens så går det att rubba och få den att spela med eller spela emot. Intilliggande omgivning och aktivitet spelar också in och kan användas.

Lena: Hur tycker ni att utställningsbesökaren ser på utställningen om verken konkret tangerar platsen och dess historia?

Anna och Carina: Verken, som berör platsen på olika sätt, öppnar rummet mot andra låsta rum och platser som finns i konsthallen, museet eller dess närhet. Verken öppnar också tiden. En historisk tid blir närvarande simultant med den vi vistas i nu och i en framtid. Verken skapar ett kitt mellan rum-plats-konstnär-besökare. Det blir ett annonserat fokus på platsen för besökaren.

Lisa: Platsrelaterade verk, verk som relaterar till både plats och rum brukar inte bara vara intressanta och roliga att arbeta med utan även vara ganska publikinfriande och pedagogiska om man nu vill kan tänka sig att använda det ordet. Det är faktiskt så att det ofta lättare att förstå något som man har en relation till. Därför, om intresse finns för att använda utställningar utifrån perspektivet att vilja diskutera något kan den här typen av utställningar i ett större perspektiv även fungera som en brygga mellan konstnär och besökare, institution och publik, lite grand för att den inte verkar vara exkluderande utan verkar inkluderande. Avståndet mellan konst och diskussion kan på sätt minska, vilket kan etablera bra grund för exempel en nyetablering av en institution, galleri eller annan mötesplats.

Lena: Förändrade arbetssättet museets och konsthallens roller?

Anna och Carina: Verken torde sippra ut information, känslor, reminiscenser av platsen, även till den minst initierade besökaren. Konsthallen tar på sig ett tolkningsansvar. På så vis påstår institutionen något om platsen och dess roll förändras. Man kan säga att konsthallen blir en mer aktiv medskapare av platsen. Den föreslår ett, och naturligtvis genom mångfalden av verk, flera möjliga sätt att se platsen på. Vad är viktigt att berätta? Vad har uteslutits? Kan hända kommer vissa besökare med koppling till platsen uppleva brist och kanske rent av ytlighet. Publiken vet kanske mer om platsen, i kraft av erfarenheter som t.ex. före detta anställda i byggnaden.

Lena: Om publiken är en sakkunnig kännare av platsen förändras institutionens roll som ledsagare i en konstnärlig process.

Anna och Carina: Att bygga utställningen på plats och med platsen som tema, tror vi gjorde att alla medverkande ganska strikt förhöll sig just till detta. Det fanns utrymme för att utforska in i det sista. Att våga vara kvar i själva undersökningen. Många av studenternas verk fick en processartad karaktär, från smältande modeller av hus i smör och skräp insamlat i Tumba som pga transportbolagets misstag tog vägen via Paris innan det dök upp i Savio, till översättningsprocesser och undersökningar av vad som fanns på andra sidan väggarna. De historiska tillbakablickarna, utställningsrummets ständiga processer med transportlådor, transportsträckor och transportmedel till och från platserna påverkade också innehållet.

Lena: Den första utställningsdelen Om väggar kunde tala i Botkyrka konsthall skedde efter er utställning Sambarkitektur. Jag uppfattade er utställning som ett sätt att notera och markera politiskt besvärlig arkitektur. Ett verk, Obras de favela, av arkitekten Linda Björn grundade sig på att teckna en översikt av ett kvarter i favelan Santa Marta i Rio de Janeiro, Brasilien.

Anna och Carina: Vi var närvarande som handledare i Savio, där Kervo konstmuseum ligger. Men på sätt och vis påverkade vi lite även i Tumba genom att vår utställning Sambarkitektur fanns kvar i rummet när processen inför Om väggar kunde tala startade. Den disposition av utställningsrummet som vi gjorde i Tumba valde ni också att behålla. Vi, i vår tur, hade valt att behålla bland annat en matta som fanns kvar från utställningen före oss, Botkyrkasamlingen av Lars Traegde. Vi ser det som en tillgång att inte byta ut allt. Att förhålla sig till transporten mellan utställningar som till en surdeg. Man delar med sig. Vi tre lärare "skalade av" utställningsrummet i Savio. Vi placerade utställningsarkitekturens flyttbara tillfälliga väggar i en stor hög, för att låta den gamla gummifabrikens väggar kunna tala tydligare och för att synliggöra en utställningskonvention - den vita kuben. Man kan se det som en del av pedagogiken.

Lena: Utställningsprocessen var ett samarbete och spred sig mellan institutioner och flera konstskolor. Kan en utställningslokal i framtiden få en markant roll som knutpunkt och mötesplats? Räcker det med enskilda möten eller borde möten kunna väcka en följdprocess eller t.o.m utsagor om platsen?

Anna och Carina: Utsagor, det är inte alltid enkelt att ringa in en konstnärlig verksamhet i ett manifest, men kanske kunde det vara idé att bygga platser där man tydligt tagit ställning till vissa grundförutsättningar. Det är ju redan nu så att platser där utställningar sker och byggs fungerar som en typ av hubbar. Men det skulle kunna ske på ett mycket mer medvetet sätt där en ickekommersiell knutpunktsfunktion också tillmäts ett större värde. I vissa sammanhang sker det också, men som en fortfarande nästan alternativ fåra i konstvärlden. Det har med ekonomi att göra. Det faktum att immateriella värden inte lika lätt går att bevara i kassaskåp. Det finns ju en del ganska legendariska lokaler/platser som har fungerat som genuina ickekommersiella mötesplatser. Men kommersiella gallerier är ju också mötesplatser! Där möts de som kan och vill för att utföra ekonomiska transaktioner - shoppa och investera. Frågan är vilken typ av mötesplats man efterlyser? Ska den vara jämlik eller hierarkisk? Ekonomiskt värdestegrande eller ett samtals- och meningsbyggande rum?

Lena: Jag tror själv på en samhällelig uppdelning i subkulturer med olika krav eller möjligheter på tillhörighet. Förutom konsumption, genom inskaffning eller icke-materiell avnjutning, sker det en mängd andra tolkningsprocesser inom kulturinstitutionen. En process gäller grupptillhörigheter, som kanske t.o.m. avvägs på estetiska grunder. Att ha en life style blir del av konstupplevelsen, men även identitetssakapnade tillhörighet kan avvägas i mötet med konstverket. Det skulle finnas fördelar att upptäcka om olika subkulturer hadde möjligheter att bli tydliga för varandra, helt enkelt för då skulle fler val bli möjliga för den enskilda besökaren.

Anna och Carina: Subkulturer är ett intressant begrepp. Kan man tänka sig att allt som är på väg underifrån uppåt i en slags samhällelig tårta, genom olika lager av osynligheter och så småning om upp till ytan, där det så småningom inte bara är synligt utan också lag, att det är en process som kan ta olika lång tid för olika fenomen men som är en del i förändringsmekanismerna av makt/kraftöverföringen i ett samhälle, som det västerländska så kallade demokratiska samhällsbygget? I själva begreppet subkultur ingår att det delvis är mindre synligt och vill så vara. Hur menar du med krav på tillhörighet? Kraven på tillhörighet kan ju ibland bli kvävande. Men det är väl då det är dags att gå vidare.

Lena: Jag ser på tillhörighet som en positiv identitetsskapande funktion. Fördelen med att tillhöra en subkultur är väl att man kan byta vid behov. En delaktighet i konstnärliga processer antyder ett sammanhang och tillhörighet. Claire Bishop nämner i hennes skrift Installation Art att mötet inte är tillräckligt i sig själv utan att möten skall lämna synliga spår, utsagor eller åsikter. Hon kritiserar Nicolas Bourriaud i en demokratisk kontext. Det räcker inte med middagar i galleriet som Rirkit Tiravanija myntade för det är restriktivt då endast utvalda kan vara med.

Anna och Carina: Om man utgår ifrån Rirkrit Tiravanijas verk så har hans oeovre spritt sig världen över trots att de som direkt deltagit i hans middagar inte varit så förfärligt många. Eftersom Rirkrit Tiravanija har utbildats på väl rennomerade konstskolor med mycket cred och fanns i en gallerikontext mycket tidigt, spreds dessa bilder och berättelser över världen på olika sätt. Detta kan tyckas spekulativt men det motsäger ändå de kritiker som vänder sig mot den lilla gruppen medaktörer. Om vi berättade mer för varandra om våra respektive verk och spred kunskapen om våra arbeten skulle snart fler veta vad vi sysslade med. Tyvärr förstår vi ännu inte ordens makt... därför väntar vi kanske på att väggarna ska tala? Några pratar om kritisk massa, tipping points och brytpunkter då förändringen blir skönjbar.

Noteringar av Marika Troili, Anssi Pulkkinen, Lasse Honkonen och Lise Haurum Christensen

Marika Troili
Då vi arbetade i Botkyrka Konsthall blev jag intresserad av konsthallens placering i en galleria i Tumba Centrum. På bottenvåningen i byggnaden där konsthallen ligger finns cirka trettio butiker och serviceställen och en trappa upp från dessa; Botkyrka Konsthall och ett bibliotek. Jag gillar tanken på tillgänglighet till konst i människors vardag. Men hur passar konsthallen, med sitt från butikerna skilda anspråk, egentligen in i mönstret för ett besök i ett köpcentrum? Gör placeringen konsthallen mer eller mindre tillgänglig för besökare? Konsthallen vilar inte på den simpla överenskommelse som nästan hela vårt samhälle bygger på idag; kommersiell verksamhet, handeln med en vara, där de som möts är köpare och säljare. Det är inte lika klart, lika enkelt, hur man närmar sig en utställning som hur man köper en liter mjölk. Jag ville påminna om konsthallens existens nere i gallerian, om att det fanns något annat en trappa upp genom att skapa en vardaglig men lite surrealistisk situation och ge människorna i köpcentrumet ett ärende i konsthallen. Jag ordnade en rea på Mellanmjölk i Botkyrka Konsthall under vernissagen för utställningen. Nere i de två matbutikernas mjölkdiskar, runt om i gallerian och i anslutning till tunnelbanan satte jag upp affischer som gjorde reklam för rean för att provocera fram den spontana handlingen att någon som inte planerat det besöker konsthallen. Samtidigt som konsthallen gjorde sig påmind i kyldisken, flyttade lite av gallerian in i Konsthallen, en gräns löstes upp och manifesterades på en och samma gång.

I Kerava kände jag mig lite som en främling. Där vandrade jag omkring i konsthallen och i det omgivande, vinterkalla Kerava funderande kring denna för mig okända plats och vad jag kunde berätta om den. I den stora konsthallen lyste väggarna vita som brukligt. En konsthall är ju en slags display, ett rum som ska visa upp något annat än sig självt, och inte ha för hög egen röst. Men bakom de vita väggarna, innanför dörrar man inte öppnar för besökare fann jag historier. I korridorerna bakom konsthallen hade saker lämnats. Saker som ingen längre behövde, men som ingen heller hade kommit sig för att kasta bort, där fanns det överblivna. Där låg Högar av tidskrifter, använda lysrör, en avbruten stolsrygg, kläder som någon glömt kvar, cigarettfimpar, tomma jordgubbslådor, en mini-tv från en svunnen tid och mer. Där hade det O-arrangerade arrangerat sig självt i små stilleben. Det jag fann där resulterade i en serie fotografier av "det övriga" bakom de vita väggarna i en konsthall, en dokumentation av det som ingen hade tänkt visa upp. Verket heter övriga utrymmen.

Lasse Honkonen
Botkyrka Konsthallissa asetin esille kaksi nurinpäin käännettyä näyttelyseinää. Ne nojasivat vasten museon seiniä. Vaneri oli koristeltu herkin heittovarjoin pystysuuntaisten tukipuiden ollessa valaistu pehmeillä, sivulta suunnatuilla valoilla. Joten kaiken kaikkiaan esillä oli kaunista taidetta.

Kuitenkin teokseni oli taiteen sisäistä kritiikkiä sen mahdottomuudesta olla objektiivista. Kysymys kuuluu, menenkö museoon vain heijastaakseni oman mieleni näyttelyseiniltä, ikään kuin katsoessani peiliin? Kiinnyn siihen mikä miellyttää ja hyljin sitä mikä inhottaa. Jos näin on, näyttelyseinät voisivat olla yhtä lailla käännetty ympäri.

Jos minun on mahdollista ymmärtää taiteesta ainoastaan oman ymmärrykseni verran, eikö silloin olisi sama katsella mainoksia, ja ymmärtää niiden olevan tyhjänpäiväisiä, kuin katsella taidetta, jonka totuuksista vedän ainoastaan oman ymmärrykseni tasoisia assosiaatioita? Kummassakaan tapauksessa ymmärrykseni ei ole vähentynyt eikä lisääntynyt. Tämä kaikki on kuitenkin vain sanallista spekulaatiota. Uskon, että kun taide osuu täsmällisesti, se synnyttää oivallusta, joka taas synnyttää ymmärryksen laajenemista.

Anssi Pulkkinen
En ehkä itse välittäisi ajatella teostani kantaaottavana tai poliittisena siinä mielessä, että olisin sen avulla jotenkin erityisesti pyrkinyt parantamaan paikallista yhteisöä. Mutta toisaalta, onhan kaikki taide tietenkin poliittista ja sikäli kantaaottavaa. Ja toki teokseni sisältönä oli pitkälti tuoda esiin juuri se pakottava tarve päästä pois lähiöstä jonnekin “oikeaan” elämään. Sen sijaan että osattaisiin ottaa elämä tässä ja nyt. Esillä teoksessa oli tavallaan molempien ääripäiden karaktäärit, hahmo joka on juuttunut vangiksi omaan suunnattomuuteensa, ikuiseen odotukseen, ja toisaalta ihmisjoukot jotka suuntaavat sokeasti sinne missä ruoho näyttää vihreämmältä. Kuitenkin teoksessa hetkeksi asetelma hämärtyy, kaikki tapahtuukin tässä näin. Elämä tapahtuu sitä odotellessa.

Sivustakatsojan teema on keskeinen teokseni kannalta, minkä pyrin nostamaan keskeiseksi siinä miten esitin Botkyrkassa valmistuneen teoksen Kuvataideakatemian Kasarminkadun galleriassa. Sivustakatsojia ovat sekä mies kuvassa, että katsoja kuvan ulkopuolella. Eikä ole mitenkään spesifioitua, onko puhuja mies kuvassa, vaiko joku kuvan ulkopuolella joka tapahtumaa katsoo (jonka silmin katsoja teosta katsoo).

Minua kiehtoo eri tilojen dramaturgia, miten tarina näyttäytyy tilassa tai tila muuttuu tarinaksi, liikkeen tilaksi, sekä miten tila voi toimia samanaikaisesti sekä fyysisenä tilana että metaforisena tilana, kuvana jonkun henkilön pään sisäisestä maailmasta. Tai miten henkilökohtainen tila heijastuu tai näyttäytyy fyysisen, ympäröivän tilan kautta. Miten ihminen identifioituu osaksi häntä ympäröivää tilaa. Tämä on tietenkin yhtä olennaista myös katsojan paikkaa miettiessä, että katsojan suhde teoksen tilaan olisi halutun kaltainen. Vedetäänkö katsoja keskelle jotakin, vai onko katsojan paikka olla ulkopuolinen. Ehkä minun töilleni on ominaista tietty ulkopuolisuuden ja yksinäisyyden tunne, maailman tarkkailu jonkin ikkunan läpi.

Lise Haurum Christensen
Jag skriver komprimerade texter, som jag jobbar med i båda textuell och rumslig form. För mig är det viktigt att jobba med texten i olika former eftersom det tvingar mig vidare i arbetet och det hjälper den vidare utvecklingen, båda i själva arbetet med texten, men också i arbetet med texten i rummet. Jag ser inte en text på ett papper som ett slutgiltigt facit, det kan vara det men inte nödvändigtvis.

Vekert i Kervo konstmuseum hette Suomi. Suomi är tio meningar, tio dikter eller en lång dikt beroende på läsningen. Texterna är först skrivna på danska senare översatt till finska. Meningarna är min omedelbara första uppfattning och känsla av Finland (en dansk som aldrig har varit i Finland förut). Det var en förtätad kärna av Finland eller ett extrakt, jag försökte beskriva och om betraktelserna är rättvisa, kan jag inte svara på, men de kom ganska spontant i loppet av några dagar. Varje mening var handgjord i vit cernit.. Meningarna var cirka 5 centimeter höga, 0,5 centimeter djupa och hade varierande längd.

De verk som jag jobbade med i Botkyrka och Kerava var båda utspridda i utställningsrummet. Det var ett sätt att vara flexibel i hängningsituationen och föra in betraktaren i verket. I Kerava var mina korta texter utspridda över hela utställningsrummet. De hängde på väggen, stod på golvet, hängde från taket och stod på andra avsatser i rummet. Meningen var att betraktaren skulle gå igenom utställningen och under vägs se de olika meningarna och börja koppla ihop dem. Det var et mycket konkret sätt att jobba med text i rummet. Verket var otroligt minimalistisk och var därför väldigt lätt att placera ut utan att förlora något i betraktningen av det.